13 maj, 2013

De finaste i världen

Innan vi blev föräldrar kunde jag inte föreställa mig vilken kärlek man känner till sina barn. Att upptäcka nya saker tillsammans, se hur barnen utvecklas, dela deras glädje, leka tillsammans, lära dem att hitta rätt i livet, skratta med dem och att ge dem så mycket kärlek man bara kan är för mig livet stora gåva. Det är ingenting jag någonsin har tagit för givet så jag är otroligt tacksam. 

Jag älskar att vi nu har en stor altan som tjejerna kan springa ut på! Medan jag diskade ikväll så lekte de tillsammans (med kläder och skor som de själva hade valt) i kvällssolen

På vårt hotell i Thailand bodde det en familj från ett annat land och vid ett tillfälle så slog och nypte mamman den lilla pojken (4 år) flera gånger när han hade gjort fel. Det var så fruktansvärt att se och jag hade god lust att gå fram och läxa upp mamman, men jag vet ju att barnaga är tillåtet i stora delar av världen och förstod att det ändå inte skulle göra någon skillnad. Usch, bara tanken på att göra mina barn illa får mig att bli illamående. Jag önskar att alla barn kunde få växa upp i trygga familjer som ger dem kärlek och visar dem rätt i livet. Det är ju vår viktigaste och mest självklara uppgift, att vara rädda om de finaste små människorna i världen.

När Olivia drack välling ikväll lade sig Amanda så här bredvid henne 

7 kommentarer:

  1. Åååh fy för de som inte kan lära sina barn rätt och fel utan att behöva ta till VÅLD. Man blir så ledsen, det behövs verkligen inte...Välkommen hem i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag håller verkligen med, fy.

      Radera
  2. Du borde sagt eller gjort något! Typiskt att bara titta på! Skämskudden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att säga till andra människor hur de ska uppfostra sina barn är väldigt känsligt, och att dessutom göra det till människor som knappt förstår engelska och som kommer från ett land (Ryssland) där det fortfarande är lagligt gör det ännu svårare tycker jag. Men jag håller med om att mamman borde få en uppläxning, även fast jag faktiskt inte skäms över att jag inte gjorde någonting just i den situationen. Hade det varit en familj från Sverige hade jag definitivt gått fram. Men du kanske skulle ha gjort annorlunda?

      Radera
  3. För mamman kanske det inte hade gjort någon skillnad, men för lilla pojken kanske det hade betytt allt? Att se att en vuxen faktiskt reagerar negativt mot barnmisshandel och förnedring, kanske det hade gett honom hopp och hjälpt honom förstå att det faktiskt inte är okej.. Så tänker jag:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klokt tänkt Ida, men då är det nog en förutsättning att man kan prata med varandra. Eller så tänkte jag just då i alla fall, att det inte skulle göra någon skillnad för pojken om jag kom fram och var arg på mamman/sa till henne på ett språk som han inte förstod. Hemskt var det hur som helst och jag håller med om att det verkligen inte är okej att slå barn (även om det ännu inte är förbjudet i många länder), stackars barn som får växa upp med sådant.

      Radera
  4. Ja kanske det, fast kroppsspråket är ett språk som (nästan) alla förstår tror jag :) och att som ett utsatt barn bara få se en annan vuxen människa reagera tror jag kan räcka långt :)

    SvaraRadera